Många har blivit medvetna om att man inte ska sprida falska nyheter på sociala medier och i andra onlinekanaler. Däremot är det fortfarande på vissa platser accepterat att sprida rykten om andra personer från mun till mun. Vad är skillnaden?
Vid ett besök förra veckan på ett av Bjurholms kaféer lyckades jag oavsiktligt snappa upp ”smaskig” information om några av samhällets innevånare. Sådant som kanske händer i ett litet samhälle där alla känner alla, men varför? Varför pratar man om sådant man inte har någon som helst aning om? Vilka är det egentligen som startar rykten och vilka sprider dem vidare?
Ibland kan det kanske vara oavsiktligt att sprida rykten om man gör en egen tolkning av en situation utan att ha alla fakta och någon annan råkar snappa upp informationen, men varför ska man då göra denna tolkning? Vill man veta något går man väl till källan? För mig är det en etisk fråga. Vad är rätt och vad är fel?
Rykten kan vara sanna eller osanna, men vad spelar det egentligen för roll? Varför ska jag sprida information om sådant jag inte känner till? Eller även om jag gör det, för att skada andra? Mår jag bättre av det? Nej, inte jag i alla fall …
I början av mars vädjade Sveriges socialminister till allmänheten att man skulle undvika ryktesspridning om coronaviruset eftersom det annars kunde skada Sverige som land. Detsamma gäller ryktesspridning som handlar om enskilda personer eller företag.
Tänk efter en gång extra innan du sprider falska uppgifter om andra. Vad får du egentligen ut av detta och vilka konsekvenser kan det få för inblandade parter?
Senaste kommentarer