Två nakna fötter i storlek 34 landar mjukt mot den snötäckta marken. Värmen från fötterna får snön att smälta och bilda två djupa spår som blottar asfalten under. Precis som de omgivande snöflingorna har Alma dalat ner från himlen denna kalla decemberkväll. Hon är en energistark liten ljusprick, skapad av en önskad och formad av ett gnistrande stjärnfall, som precis innan landning intar sin mänskliga form: en 12-årig flicka med långt mörkbrunt, lockigt hår iklädd en lång och färgglad kjol och en svart topp.

Klockan är 18.57 i den lilla byn Bjärklinten. Första hållplats: Ringvägen 21. En vit trädörr öppnas och Alma framför sitt budskap med en ljus stämma:

”Jag kommer med solen!”

På den andra sidan dörren står Anton Bergdahl, en 93-årig farbror med långt grå/vitt skägg och nyfikna ögon.

”Nej men ser man på, vilken liten fin flicka. Vad gör du här så här dags, lilla vän?”

”Jag kommer med solen!”

” Vad säger du lilla jänta? Jag har svårt att höra. Är det något du säljer? Mannen tar sig mot ena örat och formar handen som en tratt.

”Jag kommer med solen.”

”Solen? Nu? I detta snöoväder?”

Det snöar stora lapphandskar ute och solen gömmer sig väldigt långt under de tjocka molnen. Men flickan ger sig inte.

”Jag kommer med solen”

”Ja, du har sagt det. Nåja, då hoppas vi att den där solen dyker upp någon gång. Det kan ju verkligen behövas.”

Gubben Bergdahl vänder sig om och tar upp en skål med godis som står på en möbel i hallen. Sedan vänder han sig mot flickan.

”Här, ta en syrlig karamell. Eller förresten, ta två.”

Den lilla flickan sträcker fram handen och tar två karameller och stoppar dem i kjolsfickan. En gul och en orange.

”Då får vi hoppas att solen tittar fram imorgon. Vi ses lilla vän.”

Gubben stänger dörren och Alma fortsätter att knacka dörr.

I huset bredvid bor Anita Persson, en 72-årig dam med det grå håret fäst i färgglada rullar.  Hon har blicken och kroppen vänd mot tv:n medan hon sakta öppnar dörren.

”Ja?!”

”Jag kommer med solen.”

”Ursäkta?”

Kvinnan vänder sig om och får sänka blicken för att se Alma.

”Jag kommer med solen.”

”Så här dags?”

”Ja”

”Det hinner jag inte med nu. Snöyran kan få tv-signalen att försvinna. Jag ser Hem till gården förstår du. Jag har ingen video och detta är reprisen och jag missar det om du inte går nu.”

Alma tittar på Anita med sorgsen blick, men Anita tvekar inte en sekund.

”Jag måste stänga nu. Jag vill ju inte elda åt kråkorna.”

 Kvinnan slänger igen dörren och skyndar sig tillbaka till tv-fåtöljen.

Alma går vidare till nästa dörr. Där öppnar Kjell Nylen, en 32-årig man med mörkbrunt hår och bruna ögon och en ipad i handen. Han tittar frågande på Alma.

”Jag kommer med solen.”

”Va?”

”Jag kommer med solen. ”

Kjell tittar sig omkring. Snön virvlade runt i små kristaller och blåsten viner.

”Inte idag va?”

”Jo.”

”Menar du allvar?” Mannen brister ut i ett klungande skratt.

Flickan tittar allvarligt på honom och förblir tyst.

Mannen harklar sig och försöker sluta att skratta.

Flickan tar ett steg framåt och sträcker fram sin vänstra hand.

”Nej, kom inte så nära! Jag vill inte bli smittad av någon sjukdom! Du borde ha munskydd på dig när du är ute och knackar dörr så här i pandemitider”.

”Jag kommer med solen.”

”Jaha, då säger vi väl det då, muttrar killen och slår igen dörren av rädsla.

Och så fortsätter Alma gata upp och gata ner. Många öppnar inte alls. Andra skakar på huvudet. Alla undrar de om hon är tokig. Solen? I denna snöyra?

Innan kvällen är slut pratar hela byn om den lilla flickan som ”kommer med solen”. Vem är hon egentligen? Var kommer hon ifrån? Hur har hon hittat dit? Är hon släkt med någon i byn? Tillhör hon någon liga som är ute och rekar för att se om någon är hemma? Har hon något namn? Och varför går hon klädd som hon gör i den iskalla vintern?

Alma knackar till slut på en dörr med en silversprayad julkrans. Jennifer Åhman, en smal 32-årig kvinna med långt blont hår uppsatt i en hästsvans öppnar dörren.

”Hej”

”Jag kommer med solen.”

”I de där kläderna?!

”Ja”

”Men lilla flicka, du kommer att frysa ihjäl. Är du här själv? Var bor du någonstans?”

”Långt härifrån”.

”Har du något telefonnummer som jag kan ringa för att få tag på dina föräldrar?”

”Nej”.

Du måste ju frysa ordentligt.

”Nej, jag kommer med solen”.

”Vara ute utan sockar och skor i detta väder … mumlar kvinnan. ”Seså, kom in och värm dig en liten stund”.

Alma stiger på.

”Sätt dig vid köksbordet så ska jag förbereda något varmt”.

Flickan väntar snällt och får snart en stor kopp varm choklad placerad i sina händer.

”Det smakar som solen. ”

”Ja, den här solen värmer inifrån.”

Alma njuter av den varma chokladen i lugn och ro och den tar slut alldeles för snabbt.

”Mer?”

”Ja, det finns mer”.

Kvinnan tar fram den varma chokladen.

Som tack tar flickan plötsligt kvinnans hand. Det blixtrar till och ett intensivt ljussken lyser upp hela byn medan kvinnans hjärta fylls av ren och ovillkorlig kärlek.

Jennifer tittar förvånat på Alma innan hon förstår. Hon har fått gåvan och tagit emot den. Nu är det hennes ansvar att sprida budskapet vidare utan Almas hjälp.

”Tack för solen.”

”Tack själv, lilla vän.”

Alma går ut i snöyran och stänger dörren bakom sig. Hon hinner bara gå några steg innan hon återfår sin glödande form. Hon är ljuset. Kärleken. En påminnelse om livet och ett varmt och välkomnande hjärta. Men nu måste hon vidare. Hennes uppdrag är slutfört.