Krönika i Västerbottningen 8/2 2023

Stressen och kraven från omgivningen att passa in ger oss ett samhälle där många mår dåligt. Vi ska vara som robotar som gömmer våra känslor, tills det inte går längre. Förra veckans snackis inom skvallervärlden var nog att Snickar-Björn kom ut som transexuell, en nyhet som kom upp i Facebook-flödet utan att jag reagerade. Tills jag insåg hur stor ångest han måste ha känt efter att ha låtit andra bestämma hans roll i samhället under 40 års tid. Tänk om han då hade bott i Sveriges minsta kommun …

Jag tror att många mår dåligt för att de inte vågar stanna upp och ge sig tid för självreflektion. Mitt sätt att ventilera är att skriva och att försöka göra det som känns rätt för mig. Det innefattar bland annat att omge mig av rätt personer. 

När mina barn frågar om de får ha någon kompis som hälsar på eller sover över säger jag oftast ja. Jag älskar att ha egentid, men det sker så sällan så om vi är några stycken kan vi lika gärna vara några fler. ”The more the merrier”, som det engelska uttrycket lyder.

Små fötter springer runt i köket. Någon vill ha glass, en annan chips och en tredje att någon ska följa med hen på toa. Det är inget kalas utan en helt vanlig helg hemma hos oss. Ett fullt hus med mat, dans och en stor dos ovillkorlig kärlek.

Precis som min mormor älskar jag stora sammankomster och jag har ett stort kök, perfekt för sociala evenemang. Jag älskar i synnerhet kaoset från barn som leker och ”härjar runt”. Deras oskyldiga renhet och kreativa idéer ger mig livsglädje och fyller mig med energi. Glädje. Tacksamhet. 

Så länge barnen är glada är jag glad. Mitt inre flöde sätter igång och går inte att stänga av. Det är som en stor eld inom mig som brinner allt intensivare. Min livsgnista, min kreativitet, mitt magiska vapen, eller om man vill, min barnslighet. 

Något som blivit tydligt är att ju sannarare jag är mot mig själv desto mer verkar folk störa sig på mitt sätt att leva. Jag har många gånger fått frågan om jag inte ska växa upp nån gång. Och bara bete mig som den 45-åring jag är. Oftast av personer som, konstigt nog, först lockats av mitt inre barn som de sedan vill forma att bli något det inte är. Min kreativitet och min barnslighet är dock en del av min personlighet och inget man kan radera ut utan att släcka min livslust.

Många vuxna har glömt eller vågar inte ge uttryck för sin barnslighet. Sociala normer gör det töntigt att vara barnslig. Inte ens barn får vara barnsliga efter en viss ålder. När blir man egentligen för gammal för att leka, pyssla, rita och skapa? 

Kanske kan jag ha det mer städat och organiserat hemma men jag har hellre ett stökigt hem än barn som bara sitter bakom en skärm hela dagarna. Mina barn ska få vara kreativa hemma och spela ut sin fantasi för att bli starka, barnsliga, entreprenörsmässiga vuxna som följer sin egen väg. Det krävs faktiskt lite tokigheter för att få världen att snurra. Eller som en kär vän uttryckte det: ”Du måste vara lite galen för att överleva i dagens galna värld”.