Det krävs mod för att säga sanningen, så mod verkade inte
fattas den gamle mannen som stort och brett berättade sina
”sanningar” för alla som ville höra, och för dem som inte ville
det. För om det var någon som visste ”allt” som hände på
byn så var det han, och det han visste var han inte sen att
berätta vidare. Till och med fåglarna snappade upp vissa av
hans berättelser och förde dem med sig på sin resa söderut.
Så spred sig några av Bynsalias historier vidare hela vägen ned
till Skåne …
Hans namn var egentligen Per-Arne, men alla i byn kallade
honom för Skvaller-Per för hans tunga var så vass att den skar
igenom luften och delade den på två. Det namnet hade han
haft sedan länge, ja, så länge att många i byn inte kände till
hans riktiga namn. Ingen brydde sig om det heller. Han var
helt enkelt byns informationskälla, som kände till allt och
alla.
78 år och förtidspensionerad sedan flera år tillbaka på
grund av en psykisk sjukdom, hade han under större delen av
sitt liv haft all tid i världen att gå runt och skvallra om andra.
Lägg till en bostad med fönster som vette mot byns centralaste
gator – från vilka Skvaller-Per både kunde överskåda ingången
till byns enda apotek, Systembolag, kyrkogård och en av de
två matbutikerna som fanns på centralorten – så är det enkelt
att förstå vem som hade kontroll över vilka som passerade var,
vilka tider och hur ofta. Och det fanns inget ämne som var
tabu för Skvaller-Per.

”Ser du, Agda, Torparn är ute och handlar. Det är veckans
första besök på systemet.”
”Jaså … Var då?” undrade Agda, som kisade för att se det
hon inte längre såg efter en misslyckad gråstarrsoperation.
”Han med gula jackan där borta på parkeringen och två
fulla systempåsar i handen.”
Agda såg en gul fläck som rörde sig och förstod då att det
måste vara Torparn som hennes man pratade om. Där stod de
båda två och glodde som om det gällde livet självt, ända till
något mer spännande inträffade.
Skvaller-Pers fru var känd som ”den fula ragatan” av de
andra i byn men det namnet kände hon inte till själv för det
kallades hon bara när vare sig hon eller Skvaller-Per hörde på.
För Skvaller-Per var Agda den vackraste kvinnan i kvarteret
och den enda som han inte skvallrat om en enda gång.
Född med silversked i munnen hade Fula Agda aldrig
jobbat en dag i sitt liv, och aldrig heller satt sin fot utanför
Bynsalia. Det var bara fem mil till närmsta storstad, men
den hade hon aldrig lockats av, varken för shopping eller
annat. Det förhindrade dock inte henne att ha åsikter om
vad som hände i världen. Tv:n gjorde att Agda kunde uttala
sig om både påven i Rom och nya lagar som skulle införas
det kommande året. I korthet kan man säga att Per höll koll
på det som hände på byn och Agda det som hände på tv.
Tillsammans blev de radarparet inom Bynsalias ryktes- och
informationsspridning, och källgranskning var ingenting de
var intresserade av.
Skvaller-Per och Fula Agda hade träffats när de var 20, en
dag ute på dansbanan i Linäslund, och de hade hållit ihop
sedan dess. Nu hade de tre barn, utflugna sedan länge, och
ett tiotal barnbarn som de inte träffade så ofta. Tur var det
för barnen att ingen av dem hade ärvt Agdas ofördelaktiga
utseende och inte heller Skvaller-Pers unika skvallerförmåga.

Tvärtom var de alla väldigt måna om att inte berätta så mycket
om sina liv, så när mamma Agda frågade ut sina barn om hur
veckan hade varit blev svaret ett kort och koncist ”bra”.
Den enda i byn som Skvaller-Per hade svårt för var
Avundsjuka Amanda. Låt mig förklara detta bättre: Skvaller-Per skvallrade men han kände inte någon avundsjuka om de
andra hade det bättre eller sämre än honom. Det han mådde
bra av var att veta allt om alla och hålla koll på allt som hände
i byn. Avundsjuka Amanda däremot blev grön av avund när
någon tjänade bättre, var snyggare eller hade mer livsglöd än
henne själv. Så fort hon fick ta del av något av Skvaller-Pers
skvaller blev han alltså tvungen att höra hennes jämmer. De
gick således inte ihop.
Avundsjuka Amanda tillbringade större delen av tiden med
att tänka på hur alla andra hade det. Hon gjorde dock inget
för att få det bättre, men att gnälla gick bra.
En gång per år kom den ut, hennes ”bibel” som hon
studerade noggrant flera gånger under det kommande året:
taxeringskalendern. Bibeln gav Avundsjuka Amanda många
sanningar som för det mesta var jobbiga för hennes egen del,
då den bland annat visade att den där 40-åriga grannen som
drog benen efter sig hemma tjänade mer än hon. IT-konsult
stod det, vad nu det innebar. Och hur kunde tant Ebba, som
bodde i gula huset snett över gatan, ha dubbelt så hög pension
som hon själv?
Då och då fick Avundsjuka Amanda ändå glädja sig en
stund, om det var någon som tjänade lite mindre än henne
själv. Hoppsan, fru Agda tjänade då minsann inte så mycket
förra året, men hon var gift med Skvaller-Per så hon hade ju
någon som kunde försörja henne. Själv var hon ju ensam.
Förutom sin avundsjuka var Amanda även känd för sina
självutnämnda polisuppdrag. Det var alltid hon som ringde
för att informera myndigheter om än det ena och än det

andra. Om man råkat parkera på fel plats skulle man minsann
ha böter. Endast genom detta frivillighetsuppdrag kände hon
att hon uppfyllde sin plikt som en äkta samhällsmedborgare.
Meckar-Karl var Bynsalias bilmekaniker och så smutsig om
händerna som ingen karl i byn någonsin hade varit. Han var
den som kavlade upp ärmarna och såg till att det som skulle
fixas blev gjort. Det gällde även det som fruntimrens karlar
underlåtit sig att göra. Han fick därmed möjligheten att ”fixa”
allt från trasiga motorer till trasiga relationer, utan att någon
av de andra gubbarna i byn någonsin misstänkte något. Det
började med bagarens fru och sedan fortsatte det. Till slut hade
han fått ett fast klientel på sju fruntimmer som regelbundet
hade något som behövde fixas och som betalade för det. Han
lyckades sköta sina affärer så bra att inte ens Skvaller-Per fick
nys om vad som försiggick i hans lilla verkstad.
Skvaller-Per hade en enda vän, Enögde Martin, som förlorat
ett öga i slaget i Konguay som ingen annan mindes, det där
slaget han alltid berättade om, igen och igen. Han må ha varit
blind på ena ögat, men hans andra öga fungerade perfekt och
hans skarpa hörsel lät honom inte missa några detaljer. Ryktet
sade att Enögde Martin till och med kunde höra mössen
viska. Det gjorde honom till en bra resurs för Skvaller-Per.
Enögde Martin hade sedan olyckan med ögat startat olika
typer av företag och sålt allt som gick att sälja. Han kom alltid
på nya idéer om hur man skulle tjäna extra kosing, men han
lade ned mycket energi på fel typer av projekt, så han var
oftast utan pengar.
Agda hade också en vän: Vandrar-Lisa. Som klockan tickade
hon på. Dag ut och dag in. Ibland var hon ute och gick flera
gånger om dagen, på olika tider. Skvaller-Per tyckte att hon
var lite konstig som bara levde för att gå, men han var tacksam
för att hon ibland drog med sig Agda på någon av sina dagliga
turer.

Vad Vandrar-Lisa gjorde resten av dagarna är det ingen som
vet. Många undrade om hon överhuvudtaget sov eftersom
hon även var ute och gick på nätterna, med reflexväst och
pannlampa. Hon var dock så punktlig att de lokala affärerna
började ställa om sina klockor efter henne. När hon var ute på
sina dagliga vandringar visste man att klockan var prick 12.37
när hon passerade kiosken i början av sin promenad och 14.15
när hon återvände förbi matbutiken som börjar på I.
Kommun-Bertil jobbade på det lokala kommunkontoret.
Hans primära jobb var att hålla Bynsalias invånare informerade
om vad som hände och vilka beslut som togs. Han hade
aldrig pluggat något i hela sitt liv, men ändå hade han en av
de högsta lönerna i den lilla kommunen. Konstigt kan tyckas,
men efter 20 år var det inte längre någon som ifrågasatte
vilken utbildning han egentligen hade. Han var trött på sitt
jobb, men det var ett enkelt och välbetalt sådant och eftersom
han inte tillhörde den lilla skara som externrekryterades fick
han oändliga förmåner och en lön som inte stämde överens
med Svensson-lönen.
Ovan nämnda personer var några av Bynsalias mest utmärkande karaktärer, som försökte leva tillsammans med de
andra 754 personerna som var bosatta i den lilla byn. Det
gick ganska lugnt till för det mesta, eftersom var och en höll
sig på sin kant. De hälsade oftast inte ens på varandra när de
träffades i butikerna, och gjorde någon det fick den personen
ofta en stirrande, frågande blick tillbaka som betydde: ”Varför
hälsar du på mig?” Det medförde att alla oftast ignorerade
varandras existenser och hellre tittade ned i marken än att
behöva bli den som själv gav den där frågande blicken.
Ibland var det dock svårt att undvika varandra, bland annat
på kommunens byamöte som hölls varje torsdag. Då rådde
tystnad så länge det gick. Mötet var dock ett bra alternativ
till att få reda på information som inte Skvaller-Per kunde

tillhandahålla. Som representant för de beslut som tagits av
politiker och andra på kommunhuset visade Kommun-Bertil
upp Power Point-presentationer för besöksskaran. Oftast var
det inte så många fler än Skvaller-Per, Fula Agda och några
andra få ”gamar” som ville utnyttja möjligheten att få en
gratis frukost medan man tog del av informationen. Det
mesta gick in genom det ena örat och ut genom det andra,
men denna dag var det en sak som fick Skvaller-Per att
reagera. Kommunen planerade att bygga om byns centrum
och modernisera samhället för att locka dit fler besökare.
Bara ordet ”modernisera” klingade hemskt i Skvaller-Pers
öron – förändringar var någonting som han satte sig emot, på
tvären, om det så behövdes. En ny park utanför apoteket? Det
skulle innebära fler träd, träd som skulle skymma utsikten
över Systembolagets och ena matbutikens parkering. Nej,
det kunde han absolut inte tillåta, så han invände direkt mot
detta onödiga förslag.
”En ny park? Vi hade ju underskott i kommunen förra
året! Det är mycket pengar det rör sig om!”
”Ja, men nu är det så här, herr Renlund, att pengarna
kommer från EU som stödjer skapandet av nya grönområden.
Vi kommer bara att behöva stå för tio procent av kostnaden
själva.”
”Ja, men det är fortfarande mycket pengar. Och en lekpark.
Det kommer att bli så livat!”
Nej, några barn ville Skvaller-Per inte ha runt huset. Huvaligen vilken hemsk tanke! Skvaller-Per gick hem och funderade
på hur han skulle driva denna fråga vidare. Han lade ned hela
sin själ på att skapa plakat och protestera mot parken och
lyckades samla in tillräckligt med namn för att få sin röst
hörd, trots att han egentligen enbart var engagerad för att inte
förlora den goda utsikten han hade från sin lägenhet.

Bynsalia hade inga sevärdheter att tala om, förutom dess
vackra natur. Visst var byn fin, men många besökare åkte
aldrig in i själva samhället, vilket missgynnade de lokala
butiksägarna. De bad alla om en förändring. Den kom med
internethandeln som tog död på ytterligare några fler butiker,
men när man minst anade det blev Bynsaliabornas böner
besvarade på riktigt …

Som på beställning slog en stor meteorit plötsligt ned en
natt, precis utanför Enögde Martins hus. Meteoriten var stor
som ett halvt hus till höjden och cirka fem meter i diameter
där den stack upp ur det hål i marken som den orsakat vid sitt
fall. Bynsaliabarnen hittade snabbt till platsen och använde
meteoriten som en klätterställning, men de schasades bort av
Enögde Martin som genast såg en inre bild av vilka ekonomiska
möjligheter himlakroppen kunde ge.
”Ge er iväg! Detta är ingen lekpark! Det här är en värdefull
sten från rymden som blir förstörd om man hoppar och
klättrar på den.”
Redan efter några dagar påbörjade Enögde Martin byggnationen av ett högt glasstängsel runt stenen, för att kontrollera
vilka som fick åtkomst till den och vilka som inte fick det. För
att få komma in i trädgården och titta på stenen genom glaset
fick man betala 100 kronor. Ville man gå innanför stängslet,
ta på stenen och bli fotograferad med den fick man betala
100 kronor till. Sedan tog han 60 kronor extra även för själva
bilden.
Den stora meteoriten blev en riktig turistmagnet som drog
besökare från när och fjärran. Alla ville se stenen som ramlat
ned från himlen. Efter ett år hade Enögde Martin utformat
en hel verksamhet som ingen i Bynsalia kunnat föreställa
sig tidigare, där han sålde allt från planscher till t-shirts och
andra souvenirer i en specialbyggd butik vars innehåll enbart
kretsade runt meteoriten.

Meteoritfebern drabbade hela Bynsalia. Alla infekterades, en
efter en. Som ett gift drog den med sig allt som stod i dess väg.
Bynsalia kommun blev snabbt den rikaste av alla kommuner i
hela landet och lyx och flärd blev till vardagsmat, något som
märktes i att alla bybor byggde om och byggde ut, bytte bil
och helt ändrade sin livsstil.
Bynsaliabesökarna kunde snart svalka sig med en Meteoritglass på glasskiosken och den lokala kakfabriken började sälja
Meteoritkakor, ett nytt namn för att öka försäljningen på
redan befintliga kakor med krossad choklad. Pizzerian började
sälja en Meteoritpizza, en vanlig Vesuvio med ett krossat ägg
ovanpå. Alla ville tjäna pengar på meteoriten och de flesta
gjorde det.
Skvaller-Per tjänade sig en hacka genom att hitta på en
rolig berättelse om hur det egentligen gick till när meteoriten
hade fallit. Den historien kunde bara han, trots att det inte var
någon i byn som hade sett den falla. Skvaller-Pers ”officiella”
historia blev därmed den berättelse som kunde köpas runt
om i Bynsalia. Han fick även uppleva livet i strålkastarljuset
då han intervjuades av både radio och tv. Det var en roll som
han tyckte om, minsann. Nu var det hans sanning som kom
fram och den nådde inte bara Skåne utan även till resten av
landet.
Om Skvaller-Per informerade om stenen höll Fula Agda
koll på vad som sades om den, tillsammans smed de planer på
hur man skulle kunna förbättra historien och på så sätt sälja
ännu fler sagor. Båda blev de så indragna i meteorithistorien
att de till slut nästan inte hade tid att skvallra alls. Deras största
drivkraft hade nu ersatts av en annan, som de inte ens själva
visste att de hade. Det var egentligen inte så svårt att tjäna
pengar eftersom de inte behövde anstränga sig, turisterna
vallfärdade ju självmant till Bynsalia.

Vandrar-Lisa blev tillfrågad av kommunen om hon ville ta
med sig grupper av turister på olika rundvandringar, där de
fick information om olika platser och om hur livet i Bynsalia
hade sett ut innan meteoriten slagit ned. Skvaller-Per fick
vara med på ett hörn även här och hjälpa till att utforma den
officiella Livet före meteoriten-versionen och tjänade därmed
provision på varje såld Bynsaliavandring. Vandrar-Lisa själv
var självklart inte sen att nappa på erbjudandet, men hon fick
sakta ned på takten lite så att turisterna skulle hinna med.
Efter något år hade även hon lärt sig rutinerna. Hon såg dock
till att alltid påbörja och avsluta varje vandring på samma plats
och vid samma tid som hennes vanliga vandringsschema.
Meckar-Karl slutade att fixa bilar och började istället att
fixa meteorithål i lacken, som intygade att bilen hade varit
inne på landets enda meteoritverkstad. Ut kom bilen alltså
med ett tillverkat hål, som om den fått en liten meteorit
genom karossen. En tokig idé, kan tyckas, men folk betalade
tusentals kronor för att få sina karosser ”meteoritiserade”.
Hans biverksamhet, den uppgraderades till en exklusivare
nivå, eftersom han nu tjänade mer och därmed kunde ta färre
jobb. Han fick mer tid, mer pengar och ett utökat fast klientel
på 14 kunder.
Avundsjuka Amanda var den enda som aldrig lyckades
tjäna några pengar på naturfenomenet. De andra verkade ha
hur många idéer som helst, men Avundsjuka Amanda kom
inte på en enda. Varför kunde den där himla meteoriten inte
ha landat i hennes trädgård? Då hade hon kanske kunnat
unna sig en extra klippning eller fotvård då och då. Det
behövdes verkligen då hennes långa, gula tånaglar knappt
gick att klippa och skivade sig efter nagelsvampens attacker.
Hela meteoritfebern och den avundsjuka som den medförde
hos henne blev för mycket för stackars Amanda, som dog en
kall dag i januari efter att ha läst på en löpsedel att Enögda

Martin nu blivit en de rikaste personerna i hela landet.
Bynsaliaborna kunde inte se något slut på denna härliga tid
och levde för dagen. Alla pengar som rullade in skulle spenderas.
Konsumtionen såg inga gränser. Meteoritkommunen fick
ett ökat invånarantal, eftersom avlägsna släktingar till andra
Bynsaliabor nu fick en anledning att besöka byn och lycksökare från hela landet lockades dit för att tjäna pengar på byns
huvudattraktion. Det ledde till att kommunens svåruthyrda
lägenheter snart var uthyrda och i samma veva uppfördes
också Bynsalias första hotell.
Skvaller-Pers barn, som inte brukade komma förbi så
ofta, hörde av sig och sålde in destinationen och pappans
berättelse mot provision. Pengafebern gick från generation
till generation och över åldersgränserna. En ekonomisk
smitta som lockade fram den härliga pengakänslan hos alla
som berördes av den.
Det gick så långt att hela samhället mer eller mindre
förlitade sina inkomster på den där meteoriten som slagit ned
den 11 december 2011. Så där rullade det på i tre års tid, tills
den dag då den manna som ramlat ned på jorden i form av en
rymdsten förlorade sin exklusiva attraktionskraft. Från en dag
till nästa blev Bynsalias flärd utbytt mot oväntad misär, då en
större meteorit än den i Bynsalia föll ned i grannkommunen.
Turisterna övergav Bynsalia och vände sig istället till grannkommunen, där byborna, efter att ha iakttagit Bynsalias uppgång på nära håll, visste exakt vad som behövde göras för att
skapa en attraktiv destination. Vissa idéer kopierades rakt av
och andra tillkom. Bynsalia drabbades av en stor penningpest
som drog med sig många bybor i fördärvet. Den glädjefyllda
stämningen byttes ut mot ett svart mörker och ingen visste
hur man skulle ta sig ur det. Alla grämde sig för att de inte
sparat pengar när de haft chansen, istället för att slösa upp allt
de hade.

”Vi skulle ha sparat när vi hade möjlighet till det”, jämrade
sig Agda. ”Nu har vi inga pengar kvar och det är ditt fel, Per.”
”Hur kan det vara mitt fel att en meteorit föll ned i
grannkommunen?”
”Det är ditt fel att du skulle köpa alla onödiga prylar.
Vad ska du ha en lyxig bil till om du inte har råd att betala
försäkringen till den?”
Ja, det hade hon ju rätt i, men det var lätt att vara efterklok
när det redan var för sent. När alla Bynsaliabor insåg vad som
hade hänt hördes en djup suck över hela byn och ett vakuum
sög ut livslusten ur dem alla. Ingen hade längre någon
motivation som inte handlade om pengar. Penningpesten
utplånade familjer som byggt upp ett
imperium runt stenen. Endast små oskyldiga barn skonades,
men de förtvinade snabbt när det inte fanns någon som var
motiverad nog att ta hand om dem. Enligt legenden gick det
så långt att en kall nordanvind plötsligt svepte fram och drog
med sig hela Bynsalia i en luftvirvel, upp i himlen genom det
hål där meteoriten fallit ned. Hålet stängdes igen och bevis
på Bynsalias existens finns numera enbart kvar i berättelser
som denna.