– Hjälp! Hjäääälp!

Ingen som hörde. Ingen som reagerade. Hon bara låg där, hans stackars syster. Så perfekt iförd en vacker vit glänsande skrud. Hon var så där perfekt som bara en nybakad och glaserad pepparkaka kan vara. Men vad hade hon för det? Hon försökte kämpa emot men det var lönlöst. För snart åkte hon in i en av gästernas munnar. Kannibalerna hade ätit upp hans syster! Så nog var det tur för honom att han bara hade en fot och inte var tillräckligt ”fin” för att ätas.

Snart låg bara den lilla pepparkaksgubben och en liten stjärna kvar på fatet där de alla syskonen hade legat den dagen i december när de kommit ut ur den varma ugnen.

– Jag ville se ut som de andra, säger stjärnan.

– Jag med.

– Men nu finns de inte mer och vi är kvar. Hur kan det komma sig?

– Jag vet inte stjärna. Men du har en spricka och jag en fot för lite.

– Och vi fick ingen vit beklädnad som de andra  fick. Då blev jag verkligen avundsjuk.

– Vad då, det där kletet?

– Jag hade sett så vacker ut under den beklädnaden, helt perfekt och sprickan skulle inte synas.

– Men du är vacker stjärna.

– Så varför tror du vi är kvar egentligen? Och inte de andra? Nu blev han plötsligt allvarlig den lilla stjärnan.

– Ingen aning, men jag tror att det är för att vi är speciella.

– Speciella?

– Ja, du vet, utvalda. Att få leva över julen.

– Jaha, sade stjärnan och tittade förvånat på den lilla pepparsgubben.

Dagen efter kom mamma och höll fast dem medan ett rött snöre träddes igenom hålet som både han och stjärnan fått i pannan redan på sin födelsedag. Och så placerades de båda på granen, som snällt stod och kontrollerade sina barr, för att se så ståtlig ut som möjligt när det var dags att dela ut paketen som låg vid hans fot.

– Wohooo, det är som att vara på cirkus. Här har vi det ganska bra sade stjärnan när hon hängde och dinglade fram och tillbaka på en gren

– Ta det lite lugnt. Om du ramlar ned går du i tusen bitar.

– Jaja, storebror! Men det är bra utsikt härifrån.

– Vad gör de i köket? Undrade pepparkaksgubben som hängde mot väggen och inte såg allt han ville se.

– De bakar, konstaterade stjärnan.

– Va?

– De bakar.

Han kände igen den där degen. Och snart kom oset från ugnen som påminde dem om deras egen födelse.

– Ser man på, sade gubben. Vi kommer att bli fler! Sade han glatt, men tillades sedan bittert:

– Och snart färre …

– Men det betyder i alla fall en sak, sade stjärnan.

– Vad då, undrade gubben.

– Att vi kan andas ut, sade stjärnan. Vi klarar oss över jul!

Men det skulle han inte ha sagt, för oset från ugnen gick direkt till hundens kurrande mage, som i väntan på födelsen av de nya små gubbarna, stjärnorna och grisarna sökte sig till granen där de färdiga pepparkakorna hängde.

Stjärnan hängde längre ned och blev ett lätt byte för den hungriga hunden, som nöjt smaskade i sig den knapriga pepparkakan och slickade sig om munnen. När han var klar tittade han upp på pepparkaksgubben, men efter några misslyckade försök gav han upp och lommade iväg.

Den lilla pepparkaksgubben, han hängde kvar och fick snart sällskap av en nybakad, enbent liten gris och ett nybakat halvt pepparkakshjärta. Alla hade de ett gemensamt mål: att överleva julen.